Vet precis hur det känns, har själv varit med om att "tagit beslutet för sent".
Tyvärr är det inte alltid så lätt att se om det är slutet för dem, eller ej. Men det man kan lära sig av det är väl att det är bättre att åka in till farbror doktorn en gång för mycket.
Tycker du låter som en mycket ansvarsfull hamster"mamma" så ta det inte för hårt.. nästa gång så vet du att det kan gå väldigt fort, så då kan du vara ute i god tid. Han fick det bra hos er trots allt. Mer kan du inte göra.
Tröstkram.

Mkt bra skrivet svar Odette!! Du har även mitt fulla stöd.. Jag som hamster-mamma sitter med samma ansvar du du har haft. Krameliekram till dig och dina barn!!

Beklagar sorgen!

Jag tror att vi alla någon gång gjort det. Väntat för länge. Man hoppas att det ska vända, att det bara ska vara en vanlig förkylning. Eller, bara han får sova ut i natt så är han precis som vanligt imorgon.

Men jag tror att när man har gått igenom det en gång och djuret i fråga inte blev bra utan dog iallafall, då gör man någonting åt det snabbare nästa gång. Då inser man att allting tyvärr inte löser sig av sig självt även ifall man vill.

Men jag är helt övertygad om att de flesta människor, och jag vet definitivt att jag har gjort det, har skjutit upp ett svårt beslut. Man är ju bara människa trots allt.

Vilket fint namn! Jag har själv haft en guldhamster som hette Pumba som jag fött upp.

Och jag får beklaga så mkt, verkligen synd när det går så här.

Kram!

Ta det inte så hårt, jag som själv bara är 10 år förstår mycket väl hur det känns, min kanin Godis var dödssjuk förra året, han bara låg ner och försökte få luft. Dumt var det att vi inte ringde veterinären men han mår fint idag! Minns att jag bara satt och försökte få honom att äta och storbölade så hela han blev blöt men han klarade sig, en riktig underkanin!

Tack snälla för alla tröstande ord, det värmer och hjälper att höra att det finns andra som kännt så här.

Jag saknar den lille så väldigt mkt, men det fåniga är att ingen i min omgivning kan ta min sorg på allvar, det var ju "bara" en hamster (ja, det är ju ingen som säger det rakt ut…men av deras ointresse så förstår man att det hade varit annorlunda om det varit t.ex. en hund).

Tur att denna hamster-sajt finns och tur att det finns så snälla människor som ni som läser inlägg och tar er tid att svara. Ni är de bästa terapeuter man kan ha en gång som denna.

Många kramar till er!

Mia

Beklagar verkligen! vet själv hur det känns! min första hamster Prinsen som jag älskade mer än livet blev ihjälbiten av min hund av en olycka när han bara varn 3 månader. jag tog det så oerhört hårt! jag gick inte till skolan på nästan hela vårterminen och jag hamnade i en deprition (stavas?). det enda jag gjorde den våren var att gråta. ush har inte kommit över det än idag! började gråta när jag läste det här för jag började tänka på honom, saknar honom så oerhört. det blir liksom att man tänker "tänk om jag skulle ha gjort si eller så, då hade han varit här med mej idag" mm. jag höll honom i handen dom sista kämpande andetagen han tog. Vi la honom i frammåtstupa sidoläge o gjorde allt vi kunde. Min bror (som är 30) sa att vi skulle göra slut på lidandet men jag kunde inte låta dom göra det. jag kunde inte inse att det var över för min lille prins  det gick verkligen inte att föreställa sig men det gjorde ju bara lidandet längre. jag hade 1000 bilder på honom men när min dator gick sönder försvann alla han ligger fortfarande i sin kista i frysen för jag klarar inte av att begrava honom…

förlåt för den långa texten…

100000000 tröstkramar till dej <33

#7 Det låter som att du behöver prata med någon för att bearbeta det som hänt och för att slutligen kunna komma vidare.

#8 ingen skulle endå förstå mig… ingen skulle förstå hur mycket den lilla killen betydde för mig… jag kommer aldrig kunna gå vidare

#9 Jag tror inte att man någonsin kommer över det eller gå vidare, men med tiden kanske det blir lättare. Man kanske kan acceptera det tillslut och tänka på det som är positivt istället. T ex: hur bra han faktiskt hade det när han levde.

#9 Det finns personer som har som yrke att förstå människor, och det behöver inte ens vara nödvändigt att någon förstår dig. Det låter som att du behöver jobba med dig själv och din egen förståelse för att som #10 skriver slutligen acceptera det som hänt och därmed kunna bearbeta det på ett för dig sunt sätt.

#7 Det är jätte jobbigt att inte ha folk i sin närhet som inte kan åtminstone försöka förstå.. Men därför är det ju bra med såna här forum te.x. Där man kan få ventilera och skriva av sig- utan att känna att folk kommer att titta snett på en.

Här är alla lika djurtokiga, å vet hur jobbigt det är att förlora en vän som stått en nära..
Sorg är olika för alla, men jag tycker att man ska göra det som känns bäst för en själv- vill man gråta öppet så ska man få göra det. Å inte bry sig om ifall folk inte förstår, bara säga att "jag struntar i om ni förstår eller inte- men ni kan åtminstone ge mig en axel att gråta mot och någon att ventilera hos tills jag kommit över det".
Å kan ens föräldrar inte ställa upp med det, så får man vända sig till någon annan.. Det viktigaste är att man får ut skiten, att man inte håller det inne! Det kan äta upp en inifrån, man måste kunna ta ett djupt andetag å bara låta det komma.

Jag minns hur j*vligt jag själv tyckte det var när din älskling dog, å man kände sig såå hjälplös. Men hoppas att du å alla andra på forumet ändå känner förtroende att ventilera sånt här.
Det är det minsta man kan göra när avstånden är långa.

Kramis.