Jag har jordens problem som jag funderat på ett tag.

Varning för ett otroligt långt inlägg med massor av tankar.

Jag vet egentligen att den enda som kan avgöra detta dilemma är jag själv, men söker hjälp i tankegågen på vägen.

Jag äger idag 13 fantastiska vintervita dvärghamster. Antalet kan stiga till MAX 20. Mina föräldrar tycker redan jag har mer än tillräckligt och förstår inte vad jag ska med så många till. Nu sitter jag i en sits där mina framtida avelsdjur är parningsbara i augusti, september - det är mina egna två senaste kullar där jag sparat ifrån båda.

Mitt "problem" är att jag älskar mina hamstrar och vill absolut inte vara utan dem, har ett så enormt stort intresse för djur och har alltid haft. Det jag kan känna är att jag vill ha MINA linjer, de jag har nu. Jag är nåt så gruvligt förtjust i temperamentet hos mina hamstrar och otroligt intresserad av avel och genetik. Men jag känner nu att jag kommit till ett vägskäl, jag kan ta MAX ett par till kullar innan jag behöver köpa in nya djur. Antinen köper jag in nya djur, därmed ökar antalet, registrerar mig och framtida kullar hos hamsterföreningen. Eller så lägger jag ner, tar ingen kull på de djur som blir "färdiga" i sensommar och låter tiden gå. Om 2 år är i så fall "mina linjer" borta. Men vem vet vad jag gör om två år, tänk om det är fördelaktigt? Tänk om jag inte har tid för 20 hamstrar om 2 år? Visst man kanske får tänka lite att ta tiden när den kommer, för jag skulle trots allt ALDRIG någonsin göra mig av med djur p.g.a. platsbrist. Ansvaret jag tagit som djurägare innebär att jag är skyldig att förse mina djur med både tid, kärlek och de kostnader som blir, utöver platsen. Och det ansvaret släpper jag aldrig någonsin. Finns intresset tar jag mig tiden och intresset går nog aldrig förlorat.

Detta kanske låter självklart, vad förlorar jag på att satsa?

Jag känner också någonstans att mina linjer försvinner på något vis… Om jag köper in nya djur blandas det ju upp så himla mycket. Samtidigt sa en god vän till mig att "Ellen, du får tänka på att dina första heller inte kom ifrån dig från början". Och jag har tänkt mycket på det för det är så sant. Det jag kallar mitt, det är det jag blivit så förälskad i, det är min lycka, mitt resultat av mitt avelsarbete. Jag känner ändå att "mitt" blir allt för avlägset. I grund och botten är det så att jag hade 4 hamstrar jag älskade högt över allt. 2 av dem har lämnat jordelivet redan. 2 har jag lyckan att ha kvar ännu en tid. Jag försöker hålla dem vid liv genom att avla på deras avkommor och jag blir så glad när deras barn växer upp och blir trevliga djur! Första kullen efter dessa underbara ursprungsdjur i min avel är snart 1 år gamla. De har barn i sin tur, vilka är den generation som snart är avelsmogna. Att jag blandar in nytt… Betyder det att jag tappar det som en gång var? :/ Alla individer förtjänar min kärlek, men kanske något orättvis så har avkommorna efter mina högst älskade vänner redan "kärleksbonus" från födseln. Detta är vad jag är rädd ska försvinna allt mer. Snart är det ju inget kvar av mina gamlingar… Samtidigt blir det ju så. Ett till vis jag tänker på är att, alla individer älskas för att de är just dem. Vissna liknar föräldrarna. En av 1-åringarna är så oerhört lik en av favvo-hamstrarna från start. Självklart håller jag henne extra kärt. Men samtidigt… Mina ursprungshamstrar var sina egna individer, sina liv. Ingen kommer någonsin att bli som dem. Och det är ju så. Jag vill inte det heller. Alla är sina egna. Jag försöker egentligen hålla något vid liv som bara lever i mitt hjärta.

Men väljer jag nu att känna att alla är sina egna individer så vill jag ha hamstrar i framtiden så kan jag se det då och köpa fler om 2 år i så fall. Väljer jag det… Då har jag förlorat mina linjer för gott.

Väljer jag att fortsätta på det fina jag har blir detta från och med då ett stort projekt som kommer att vara i flera år. Då har jag också glädjen att behålla det älskade jag hade från att jag var 16 år gammal. Men det blir aldrig detsamma.

Väljer jag det senare alternativet kan jag anpassa antalet vartefter framtiden visar sig. För jag kommer oavsett som sagt aldrig någonsin att släppa ansvaret som djurägare. Mina djur är för viktiga för det. Men återigen… De kära jag höll så hårt, kommer inte igen. Jag är fullt medveten om att jag hänger upp allt på känslor, det gör jag ofta. Det har också låst mig i många situationer, även denna.

Hjälp mig gärna att ge er syn på mitt dilemma. Detta är otroligt känslosamt och viktigt för mig.