Våran dotter fick lilla Kråkan när hon fyllde sju år. Men vi ser det som självklart att vi har huvudansvaret för honom.

Han är ju oss (iaf mig) lika kär som han är för våran dotter.

alltså huvudansvaret ligger på föräldern i ALLA lägen. tröttnar barnet efter en vecka så är ju faktiskt inte det ditt problem. Detta skall ju föräldern vara medveten om INNAN man köper ett levande djur, vare sig det är en guldfisk eller en hund. Jag har 16 års gräns när det gäller mina djur.

Känn efter själv…känns dom seriösa? Inte? sälj inget då.

kram Noomie

ja detta är u ett levande djur, man kan kanske säga några bra ord eller skriva på papper som köparen får? om att de är ett ansvar och inte bara nått man har i en Bur liksom. (jag förklarar dåligt men men)

förälden måst eju ta ansvar för annars kansk einte djuret får mat m.m… så de e föräldrarna som har de största ansvaret, sen när man komme rupp i åldern typ 14 och uppåt då börjar man ta eget ansvar. när man är yngre så är de bara kul en stund sen ha dom glömt bort att djuret ska städas och matas.

Säger som Noomie… gå på känsla… jag gör d själv å "peppar peppar ta i trä" har jag aldrig fått ngt sådant tråkigt samtal från mina köpare… (å andra sidan vet man ju inte heller om d säljs vidare ändå…) så jag har sagt ifrån till flera köpare för jag har haft en stark känsla av att barnen i fråga egentligen ej e intresserade utan VILL BARA HA….

Jag är 13 år och tycker att jag har ansvaret för mina 8 djur eftersom mina föräldrar inte likzom tjah, mamma matar dom väl nån gång på morronen innan hon jobbar när ja sover fast dom kallar mina djur "råttorna" fast ja har hamstrar och gerbiler det kanske är för vi hade typ 13 råttor förut när ja va liten x'D. Men iallafall är det mest jag som har ansvaret :O

Tror nog mycket det beror på hur barnen har växt upp, om de fått känna ansvar för ett liv. Min dotter, 12 år, tar mycket jobb med hamstrarna, både det bra och det jobbiga, som gos och att göra rent då menar jag :). Men huvudansvaret ligger på mig, eftersom jag har velat öka antal hamstrar här hemma, men dottern tycker att det är kul. Så det är lite vår "grej", ömsesidigt. Men till syvende och sist är det såklart föräldrarna som tar ansvaret.

Trodde alla föräldrar visste det, eller?

Tyvärr tror jag nog inte att det är så att alla föräldrar vet. i allafall verkar det inte så.

Det går väl inte att göra så mycket egentligen, annat än att fråga, fråga och åter fråga. Inte bara om skötseln utan om tidigare djur som barnet haft, om föräldern är intresserad osv.

Nu har ju inte jag nån speciellt stor vana av att sälja hamstrar (svårt att få när man inte föder upp, liksom) men jag har som tur är inte fått några problem med barn som tröttnat på de som sålts (2 st). De oseriösa, som tyvärr varit mååånga, har jag sorterat bort med en massa frågor och minsta fel så har jag nekat köp, helt enkelt för att jag är noga med att hamstrarna ska hamna i rätt hem. Hellre en hamster för mycket här än en hamster i ett dåligt hem liksom.

De 2 hamstrar jag sålt som hamnat hos barn har hamnat hos familjer där även mammorna är intresserade. Ena barnet (som skulle få hamstern i tidig 11-årspresent) hade en kompis med hamster så han har ju stött på hamstrar mer innan än att bara ha sett och hört om de också.

Så tja, kort sagt, ta reda på vem man säljer till. Jag har fått uppfattningen att hamsterfolk sällan ställer frågor och lär känna köparen någorlunda iaf och om min uppfattning stämmer så kan jag ju säga att boven i dramat är tämligen enkel att fixa till…

Jag var 9 år när jag fick min första hamster. Henne tog jag hand om helt själv =0) Hände väl någon gång att min mamma gav henne mat och bytte vatten när jag var bortrest, men hade inte hon hjälpt mig hade jag låtit en kompis passa hamstern.

Tror inte det går att sätta någon åldersgräns när de är mogna att ta ansvar för ett djur. En del är det vid t.ex. 8 år och andra först vid kanske 15-16 år. Men självklart har man som förälder det yttersta ansvaret, det kan man ju aldrig komma ifrån.

huvudansvaret är föräldrarnas.

ett barn kan ju tröttna fort då intressen kommer å går.

intresset kan ju komma tillbaka å då förhoppningsvis starkare.har då föräldrarna tagit sitt ansvar finns ju djuret kvar å nytt inte behöver införskaffas.

har jag haft tveksamma köpare så har de fått låna en äldre och sett om de har allergi,orkar med burstädning,har rätta intresset å sen köpt unge av mej.

tycker tveksamma ska testa sej fram å inte köpa å sen höra av sej å skylla på allergi.

(gammal tråd)

Själv tycker jag att man är ansvarig nog när man kan och vet hur man tar hand om ett djur. En femåring kan väl inte, men 8+ tycker jag. Och självklart ska föräldrarna också ha kunskap. (Hihi bra att nu när jag åker iväg en vecka med en kompis ska min pappa ta hand om min puff, och jag har skrivit ett långt mejl till han hur man tar hand om honom. Han visade mejlet även för mamma så nu har de kunskaper! :) )

Jag är 14 år och fick min första hamster när jag nyss fyllt tolv. Sen jag fick Jack (min första) så har jag tagit huvudansvaret för hamstrarna och jag älskar att sköta om dem! Har aldrig ens tänkt tanken på ett liv utan hamstrar, för mig vore det inget liv ärligt talat. Jag har skilda föräldrar vilket innebär att min mamma tar hand om hamstrarna när jag är hos pappa, men jag brukar gå dit ungefär var 3e dag för att säga hej, gosa och mata då jag saknar dem. Tycker inte om att jag måste vara borta ifrån dem varannan vecka, men det går väldigt bra ändå. :)

Jag och min syster fick våra egna första djur när vi var 11 respektive 13 år. Dom skötte vi helt själva, en råtta och en hamster, men mamma var ju självklart huvudansvarig - hon tog oss till veterinär när det behövdes, såg till att vi inte glömde mata osv. Inte för att vi glömde det då vi verkligen levde för dessa djuren, utan mest för säkerhetsskull. 

Men sen är det otroligt olika hur man mognar och hur ansvarsfull man är.. Så det skulle jag vilja säga är individuellt exakt när man får sitt eget djur. Och att föräldrar inte förstår att dom har huvudansvaret för ett djur dom köper till sitt/sina barn är bara tragiskt tycker jag.