råkade hitta den här tråden å kan säga mina erfarenheter. jag och brorsan delade på en mindre stuga vid huset när vi va yngre. där ute bodde även våran kanin. han dog samtidigt som vi var i stugan fast han var i buren då. jag gick i och för sig i 4an och brorsan i 1an. Jovisst vi ville inte sova där ute ett par nätter en senare tog vi nog det bättre. VI fick ha honom till slutet å allt. det kändes bättre då och nu :)

För barnet tror jag egentligen det hade varit bäst att få vara med till slutet. Det är en del av naturens gång och det är något vi alla måste lära oss. Det går inte direkt att rymma från det för vi alla ska somna in någongång djur såväl som människor. Jag tycker det är att ifrånsäga sig sitt ansvar. Som djurägare är man medveten om att djuret kommer somna in någongång. Tycker inte det är rätt mot varken barnet eller djuret att ge tillbaka det för det ska dö. Jag har fått vara med från början till det att djuret fått somna in. Men att vara med när ett djur måste avlivas tycker jag nog att man ska ta i tanken om barnet är moget nog för en sådan sak.

Som sagt, dom borde behålla hamstern. Man kan inte skydda sina barn från allt.

Det bästa är att förklara för barnet vad som händer när ett djur dör. Att säga ''Djuret kommer försvinna och du kommer aldrig få se den igen'' kanske inte är så lämpligt.. Istället kan man förklara att djuret alltid kommer finnas med barnet, i hjärtat. Att det är naturligt att dö, men även om det fysiska försvinner så kommer djuret alltid finnas där ändå. Sen om djuret blir gammalt, kanske man får förklara det för barnet och säga att ''det är nog dags att låta djuret komma till himlen nu''. Ev. avliva, så att man slipper ''vänta'' på att djuret ska försvinna..

Men alla tycker vi ju olika, men det är det här som jag skulle ha uppskattat mest. Att inte behöva vara rädd för döden. Varken min, eller någon annans död.

Jag tycket det är bättre att få veta sanningen och själv få välja om man vill vara med eller bara ta avsked.

Jag har alltid fått ha djur och redan som liten fick jag till exempel min första ponny. När jag va åtta år blev min lilla Shettis blind och hade andra problem. En dag sa mamma att en farbror som också va blind skulle ta med sig Ballo (som ponnyn hette) så fick de bo ihop. Hon sa att Ballo skulle må bättre där. Jag förstod aldrig varför min älskade ponny skulle ha det mycket bättre hos en främmande människa och jag anklagade mig själv. Först många år senare förstod jag att han blivit avlivad och att den där "snälla blinda farbrorn" inte fanns. Det gjorde mig väldigt väldigt upprörd och sorgen tyckte jag blev värre. Dels för att min häst va död o inte alls hade det bra hos någon annan och för att min mamma som jag litade på hade ljugit för mig.

När det blev dags för nästa avlivning pratade min mamma med mig innan och jag har alltid velat vara med mina djur när de gått bort. Jag har också alltid tagit hem de djuren man får ta hem (inte hästar) och begravt dom. Jag har velat ha en grav att gå till redan som liten.

Så när jag nu själv har barn är jag helt ärlig. Än så länge har inte många djur gått bort sedan jag fick barn (sonen är nio) förutom mina marsvin och en av våra katter. Han har fått veta hur det ligger till. Självklart är det jobbigt och han har gråtit hejdlöst. Men det hör till tycker jag. Att sörja sina älskade djur när de går bort är inte roligt, men det hör till. Jag tror att man lär sig värdefulla saker genom att få se att djuren inte bara försvinner och man plötsligt får ett nytt djur. Man kanske värderar dom lite mer om man lär sig livets cykel?

Uppfattade visst inte frågan helt korrekt ;)

Hur som, tycker också att man ska ha kvar djuret tills det dör. Det hör till..