Igår fick Vivie somna in… Känns så himla jobbigt. Jag älskade verkligen henne så otroligt mmycket. Det är så tungt att se hennes tomma bur… Insåg inte förräns idag att jag inte skulle få hålla henne någon mer gång och det var då jag började brista ut i gråt… 
Tog henne till veterinären igår och hon såg allmänt frisk ut, men vetten hittade flera tumörer som jag inte lagt märke till själv.  Det värsta var att behöva se det lilla livet få panik när vetten skulle söva henne. Söva henne för gott.
Efter ynka 20 sekunder låg hon blickstilla, med sina stora svarta ögon tittande på mig. Det var något i blicken som sa farväl, som om hon visste. Sedan stannades hennes hjärta och blicken såg så tom ut.

Tumören vann och tog min juvel ifrån mig. Slet bort en del av mitt hjärta och lämnade kvar ett tomhål…

Ibland känns det som att jag valde att söva henne för tidigt… Ibland försent. Jag kan inte sluta klandra mig själv för det. Bilderna från när hon kämpade mot sprutan dyker upp helatiden..
Och 'trösten' som jag får här är "Hon var bara var en hamster". Hon har aldrig varit "bara" en hamster. Hon var mycket mer än så. Hon var min bästa vän…

_
Sov gott, min Vivie ?
_