Idag klockan 12:48 tog min vintervita Ariel sitt sista andetag i min hand.

Hon skulle ha fyllt 2 år i juni.

Ariel har alltid varit en speciell tjej, en ensamvarg som trivdes bäst själv utan att vi människor höll på med henne allt för mycket, men de sista dagarna ändrade sig allt. Hon var sjuk på slutet med en knöl på ryggen. 

Känsliga läsare bör inte läsa texten nedan.

********************************************

Hon har varit mycket dålig de sista dagarna och jag har tittat till henne flera gånger per dygn och tagit upp henne för hon har varit så social och orolig. Något hon aldrig har varit i hela sitt liv. Tidigare skrek hon vilt åt en när man kom nära, men sista dagarna har hon klättrat självmant upp i handen och på armen när man har satt ner den i buren. 

Så idag när jag och min kille Jimmy satt och tittade på inspelade program av TAPS så 12:20 kom jag på "Ariel", sen fick jag en känsla "Hon lever" som jag genast avfärdade på grund av att var hon död så skulle jag bara bli besviken. Gick till hennes Bur och lyfe på hennes bo och där låg hon så stilla i fosterställning, hon såg helt död ut. Otvättad och hade kissat och bajsat på sig stackarn. Och hon var rödlila om nosen av syrebrist. Så jag tog upp henne i handen och hon var inte stel och hon såg inte ut att andas. "Hon måste ha dött precis". Så jag bar henne och tog fram en liten ask och fint tyg att lägga henne i och då började hon röra på sig. "Hon lever!" utropade Jimmy.

"Men lilla gumman, så ja lugn, Ariel."

Jag förstod att det var slutet och att hon hade ont och var rädd. Så jag tog en linnehandduk, en mugg med vatten och en minipipett och Jimmy och jag satte oss i soffan. Jag med henne i handen. Hon krampade som av smärta, spände sig till sin fulla längd med öppen mun. Hon verkade ha så ont, så verkade hon förlora medvetandet av smärtan och när hon hade lugnat ner sig gav jag henne lite lite vatten och hon svalde tacksamt och låg sedan stilla ett tag och krampade igen efter en stund. Det var plågsamt att se henne och jag grät och strök henne henne lugnande under anfallen och pratade lugnt med henne. Hon fick vila efter och fick lite mer vatten. Jag berättade för henne att det var okej att lämna oss och att gå till syster Alice, pappa Alvin och mamma Bianca och att hon inte skulle ha ont där. Jag bad henne sluta kämpa så. Klockan 12:43 krampade hon igen och sedan när hon lugnat ner sig ändrades hennes andning till djupare kippande andetag med långt emellan. Jag förstod att det var dags för henne, så jag berättade om landet på andra sidan regnbågsbron och ja berättade namnet på alla djur jag haft som dött som väntade på henne där för att leka. Jag sa åt henne att gå mot ljuset och att hon hittar regnbågsbron där. 12:48 tog hon sitt sista andetag och gav sig av.

*********************************************

Jag saknar dig så, Ariel!