Igår natt...
… Gick min största kärlek bort, och smärtan går inte att beskriva. 😢
På grund av min sjuka uppväxt har jag blivit inkapabel till att älska både människor och mig själv, bara ordet gör mig arg och äcklad. Men Torulf var den första och enda varelsen jag någonsin älskat.
Så galet mycket.
Jag fattar inte att han är borta, jag har i hela hans korta liv intalat mig att han är odödlig, för bara tanken på hans frånvaro har fått mig att bryta ihop och grina.
Han blev 2 år och 11 månader innan jag bestämde mig för att "nu räcker det" då han aldrig ville ge upp, fast hans kropp redan hade börjat stänga ner..
Bakbenen började krångla i slutet och han fick kämpa mer och mer för att ta sig runt då musklerna började förtvina av allt sovande.
Men inatt ringde min mamma och sa att han kändes ovanligt kall och att bakbenen hade slutat fungera helt, så jag grabbade tag i en taxi från maskeraden jag var på och åkte fort hem till henne.
Jag hittar min gamla gubbe nyvaken och överraskad men kall och stel, så jag visste vad som var på gång… Jag fick till slut fram mellan all gråt och panik till mamma att "nu är det nog dags".
Det var 180 som gällde in till ulltuna med en hysterisk Kajsa och ett litet sovande knyte nära hjärtat. Och jag har aldrig känt en sån oro och smärta, så manglad och självisk..
Det som hände därefter orkar jag inte skriva, gråter redan hejdlöst av att ens snudda vid tanken, men jag lyckades iallafall efter besöket hos veterinären, med att både spy och kissa på mig. Kanske inte det stoltaste ögonblicket i mitt 19åriga liv som utklädd emovampyr.
Men det var utan tvekan det som var mest fyllt med smärta. Blind av tårar och förlamad av känslor, tagen ifrån den största kärleken jag någonsin känt.
Jag har förlorat en del djur, även hamstrar, och släktingar tidigare, men det här var annorlunda och jag är nära på att gå under.
Jag tror allvarligt talat att jag har förlorat en själsfrände. 😭
Usch.. Hoppas du kommer må bättre. R.I.P lilla hamstern! Han springer uppe i hamsterhimlen med sina vänner
Satsa allt du har
www.jennipherengstrand.weebly.se
Så overkligt.. Det känns som att han har funnits med i hela mitt liv och inte bara 3 korta år… Jag kan inte få in i mitt huvud att jag aldrig med kommer att kunna känna hans satinlena päls eller snusa in mig vid hans hals när jag är ledsen.
Skulle verkligen behöva honom tillbaka nu i den här krisen, men det går ju inte 😕
Fan också!
![[EmmaPemma1]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Vad hemskt! :( stackars dig. Sov gott lilla hamster!
Sov gott allra sötaste Torulf! Styrkekramar till dig! @-}--
Vilken hemsk historia. Fick tårar i ögonen. Du kan ta dig igenom detta och kommer. När du är redo kan du skaffa en till vän. Som aldrig kommer ersätta torulf men ännu en vän som du kan älska.
Anna och taxen Max
Tack allesammans, ni är så söta! ❤️
Vet bara inte vart jag ska ta vägen… 😕
Han har liksom räddat mitt liv så många gånger utan att ens veta om det och då går jag och tar bort hans… Känner mig så hemsk! 😡
Jag förstår att det måste kännas hemskt! Men du räddade honom från lidande och detvar absolut det bästa du kunde göra.
#6 du gjorde rätt. Han skulle tacka dig. Det beslut du tog är det värsta beslut som vi människor måste göra men också det viktigaste. Jag önskar att vi kunde göra samma när min farmor fick cancer. Vi fick se på när hon svalt ihjäl. Hennes kropp kunde inte ta upp någon näring. Det tog henne ca 9 månader att dö. Det var fruktansvärt när min farfar satt och bad om att hon skulle dö, sin fru 54år tillbaka. Hon grät och bad sin egna son hjälpa henne att ta livet av henne, hon kunde inte själv. Hon var alldeles för svag. Du gjorde rätt. Han levde ett långt och lyckligt liv. Du tog ett svårt beslut men satte din vän i första hand. När min farfar nästan två år senare ville ge upp, han ville till farmor. Då gav jag han min tillåtelse att ge upp. Han dog några dagar senare. Det kändes ett tag som att jag tog livet av honom men om jag hjälpte honom att släppa taget så.. ja då gjorde jag honom en tjänst. Han var min bästa vän och han led efter farmors bortgång. Han älskade mig och alla andra men han ville inte leva utan farmor och sakta men säkert började kroppen stänga av. Jag var den enda som fick han att äta någonting. Jag var också den enda som förstod att det inte handlade om oss. Han va redo. Måste erkänna att jag hade velat ha honom kvar. Min pappa behöver honom. Jag behöver honom och saknar honom varje dag. Det värsta är att han aldrig får hålla mina barn i sin famn. Aldrig får se när jag gifter mig med mannen jag älskar. Men jag skulle låta honom släppa taget igen om det behövdes. Han älskar mig och jag älskar honom mer än mig själv. Om jag måste lida för att han ska må bra så är det en uppoffring jag gärna gör om och om igen även om det är svårt Det gjorde rätt när är väldigt stark som tog det beslut som du tog. Du ska vara stolt över dig själv. Du älskade Torulf mer än dig själv och han älskade dig och vägrade att ge upp för att få vara med dig. Han finns hos dig även om kroppen inte gör det.
Anna och taxen Max
Starta ny diskussion