Jag fick beskedet igår, min älskling finns inte mer. Det är så tungt, så jobbigt och så smärtsamt. Även fast jag inte skötte dig så red jag dig och de där 45 minuterna av evigt nötande på volter, ställningar och hörnpasseringar kunde vara de bästa minuterna på hela veckan. Vi började dåligt, jag kunde knappt göra ordentliga ställningar på dig men vi rusade fram och tillslut var vi ett team. Hältan tog ditt liv, de eviga smärtorna i benen bröt ner dig dag för dag. I mitt huvud ekar " Varför? " om och om igen. Du var ju så levnadsglad, du älskade att galoppera runt i hagen i 180 men även att flyga över hinder och göra skänkelvikningar. Med nybörjare var du fantastisk. I 2 år hade vi övat och övat och övat inför den stora dagen då vi skulle debutera i LC för att sen gå högre upp i klasserna. Nu kommer den aldrig, för mig kanske någon gång men inte för dig och mig tillsammans. Sov gott älskling, en dag möts vi igen <3 2000- 2010