Jag tror inte att temperamentet sitter i färgen, utan vad hamstern lärt sig vilket beteende som är "bäst". T.ex. om hamstern skulle säga "Gå härifrån!" och nafsa dig, så går du från buren, då fortsätter hamstern med det eftersom att han/hon "tjänade" på det.

Som med hundar, där folk tror att temperamentet sitter i rasen. Egentligen behandlar folk raser annorlunda istället varav hunden lär sig att bete sig efter det. (med undantag från vissa rastypiska saker som inte hör till temperamentet, såsom bära, nosa, valla, höra, men så olika är inte hamstrarna )

Jag har både honor och hanar i flera olika färger och jag upplever inte alls det som så ;)

#3 Samma sak här, märker ingen skillnad jag heller.

Jag tror att detta kan handla om dels deras arv, men även hur man är som person själv.

Jag blir inte rädd för mina djur, och det bekommer mig inte heller om de biter mig tex. De har inget för att bråka, för jag vinner varje gång iaf

Men är man lite nervös själv och kanske rycker till för minsta lilla, tror jag att djuren ser det som ett övertag och utnyttjar det till sin fördel, så det tillslut blir en ond cirkel eller vad man ska kalla det för.

Tänkte bara som en häst jag tog hand om för många år sedan. Hon var det mest envisaste som gick på denna jord. Jag var inte rädd för henne, men hade däremot en stor respekt för henne, då hon var ett djur på ett halvt ton.

Hon visste mycket väl hur hon skulle göra när hon inte ville bli riden. Hon satte fart och jagade mig ut ur hagen, och då fick du minsann lägga benen på ryggen och hoppas att man hade snabba springskor på sig ;)

Ibland fick jag ringa till hennes ägare så hon kom, men då var då bushästen så snäll så, kunde riktigt se hur hon lipade och hånskrattade åt mig ;)

okej tack för svaren. Jag kan komma på lite knäppa frågor mitt i natten. ha en bra dag :)

har inte märkt att temperamentet ska ha nåt med färgen att göra.

tror det är skrönor när det tex sägs att nf är de lugnaste och creme kan vara lite lynniga.

Jag tror inte att det har med färgen på hamstern att göra. Däremot kan det kanske ligga nåt i generna… att vissa hamstrar är mer nervösa och lättskrämda än andra?

Personligen anser jag att en hamster som bits (hårt) eller fräser är en rädd, otrygg eller skadad/sjuk hamster.

Det finns många som med en gång "dömer ut" en hamster bara för att den bits… men en "bitsk" hamster kan bli världens goaste när den känner sig trygg med sitt hem och sin ägare.

Jag vet att de hamsterböcker som jag har läst i som är cirka 10 år gamla, där trodde man att temperamentet satt i färgen.

Idag anser man dock inte det men det är ju faktiskt ingen som har bevisat att det som sas för 10 år sedan är fel.

Så man kan aldrig vara helt säker! ^^

Läste boken Hamster lycklig och glad

från Icaförlaget minns inte när den är skriven där stod det både att de kunde bero på färgen och att det kunnde bero på LH och Kh men jag tycker personligen att boken var mycket dålig och inte alls så bra som jag hoppas på. Stod mycket saker som jag tyckte kändes fel.

Jag har många olika färger och kön på mina hamstrar hårlag och det beror på helt enkelt hur mycket man håller på med dem. Sen är det ju indervider

Okej, det är lite intressant i alla fall måste jag säga.

#8 Det finns inte många bra hamsterböcker tyvärr, och det var inga "riktiga" hamstermänniskor som trodde temperamentet satt i färgen för vare sig 10 eller 20 år sedan heller.

#9 ICA-förlaget är inte seriösa. De har blivit kontaktade ett antal ggr av olika duktiga smådjursuppfödare/domare etc (inte bara hamsterfolk) som skrivit böcker med korrekt info, men nobbat för att de hellre köper in någon importerad sörja skriven av en författare som ingen inom hamsterkretsar hört talas om ens.

Ibland pratar man om "sköldpaddstemperament" (vilket även inkluderar "helgulingar"), så gör även jag, men tror mest det är en dålig vana. Har haft icke-gula/skp med sådant temperament ("kvicksilvriga"/aningen skarpa) och gula som varit lugna och mjuka till sättet.

Jag vet att det var någon bok som någon Otto skrivit där det stod att guldhamstrar av en viss färg (tror det var creme) kunde man till och med ha ihop när honan hade ungar.

Jag tror inte temperamentet sitter i färgen, min cremehane är jättesnäll.

#12 Ja, jag vet vilken du menar tror jag. Röd bok? Otto von Frisch eller nåt sånt?

#14 Den har jag också läst, där står det mycket om att temperamentet sitter i färgen och att man skulle kunna ha en viss färg tillsammans ibland om buren var tillräckligt stor.

Men ingen har ändå kunnat få fram ett helt korrekt svar på frågan så jag tycker inte man ska ta helt avstånd och tycka att alla är knäppgökar som har dne teorin.

Det finns likadana myter/sanningar om katter, hundar, ormar mm och vissa är sanna. Bland annat Red Nose Pitbull, har tendenser att enklare bli aggressiva. Vita katter blir oftare blinda och döva, vilket resulterar i ett mer osäkert beteende vissa gånger.

Så visst kan folk här inne gissa, men om ingen är forskare, så vet ingen heller svaret. Vilket är synd då man vill veta =D

mänga av oss svarar nog bara efter egen erfarenhet…det finns inga färger som är kopplade till temprament. Men det finns ju exempel på att avlar du på en aggressiv hona och ungarna lär sig mammas betende finns det ju riks att dessa med blir aggressiva. Dessutom håller jag med imasy och barbaz . Lär du in hamstern att den bestämmer så bestämmer den =)

och svenska böcker är värdelösa..tex i en stod du att du skulle ge den apelsin…vilket är helt uppåt väggarna.

köp hamsterlopedia i stället står mycket bra saker däri. den är eng och gjord av uppfödare.

mvh noomie

#17 håller med om att svenska hamsterböcker är dåliga. Enligt dne jag läste ska de ha hö och även boa med hamstervadd

#16 Inte knäppgökar, men oerfarna och uppenbarligen inte intresserade av att söka kunskap från dem som har mer kött på benen. Om de har sådan enorm kunskap om hamstrar att de kan dra den slutsatsen på sakliga grunder skulle någon veta vilka de var, personligen.

Du ger exemplet red nose pitbull (vet inte exakt vad det är, men gissar att det är en pitbull med dubbla chokladanlag), och jag undrar om det inte är som med de flesta sådana antaganden vad gäller djur; att de kommer ifrån en linje som i grunden inte har ngt vidare temperament, och så kopplar man det till färgen fast det egentligen inte har med saken att göra.

Om vita katter nu skulle ha ett visst temperament så är det ju i så fall pga dövheten (att de oftare blir blinda har jag aldrig hört?), inte pga pälsfärgen. Har själv en hörande, seende vit katt med utmärkt temperament. Alla vita katter jag träffat har varit trygga och lugna.

Jag har hört att sköldpaddsfärgade katter är skygga och det har alla sådanna jag mött varit också.. och alla svarta katter jag har mött har varit lugna och jätte snälla. ren slump bara kanske..

#19 "Du ger exemplet red nose pitbull (vet inte exakt vad det är, men gissar att det är en pitbull med dubbla chokladanlag), och jag undrar om det inte är som med de flesta sådana antaganden vad gäller djur; att de kommer ifrån en linje som i grunden inte har ngt vidare temperament, och så kopplar man det till färgen fast det egentligen inte har med saken att göra."

Håller med där, men sedan kommer inte aggressionen enbart från släkten, sällan den gör det alls. Det är bara en populär färg bland de som håller på med hundkamp. Innan dessa hundar blir "farliga" så går de igenom mycket, mycket träning, medvetet eller omedvetet. Exempel (finns de som tränar upp kamphundar häromkring, och polisen har inte velat göra någonting):

- De hänger upp hundarna i träd så att bakbenen finns minst 1½ meter över marken, höjden för att hunden inte ska våga släppa då hunden ska bita tag i repet han hänger i. Sedan sätter de gung på hundarna - detta för att träna upp nackmuskler.

- Så kallade "rekomendationer" får de, som lyder "Klipp till han då och då! Även om han inte gjort nåt, så lär han sig sin plats."

- När de möter andra hundar hetsas de med skrik och slag, även stackel, rasslande kedjor och ibland piskor.

- öronen kuperas ibland i vuxen ålder, med sax utan bedövning.

- Är hunden inte aggressiv nog blir de "träningsexemplar" för "de duktiga" hundarna…

(Med mera, tyvärr säkert mycket mera…)

Men att det sitter i färgen? Knappast.

Finns även en version två, där man inte vill att hunden ska bli "farlig", där träningen bara går i gott syfte men att de går efter fel rekomendationer omedvetet. De är då hårda mot hundarna för att de tror att man ska vara det för att hunden ska bli "snäll".

Om hunden lär sig att hårdhänthet är vardagen, så lär sig hunden just att "hårdhänthet är vardagen". Beteenden smittar av sig.

Håller med de flesta andra här. Tror inte att tempramentet sitter i färgen utan i gener.

#22 Fast, om det "sitter i gener", så kan det väl lika gärna sitta i färgen också, beroende på om det är mest den färgen bakom/individer som fört med sig den genen även har den färgen.

Om inte temperamentet är på grund av sjukdom/skada (där då själva sjukdomen/skadan ligger i generna ), då kan jag hålla med i alla fall.

Men jag tror att det är mycket, mycket sällan som temperamentet kommer från släkten utan efter vad man har lärt sig…

Att det kan "ligga i släkten" är jag nog beredd att tro till viss del. Men i så fall så handlar det troligast om förutsättningar, dvs det är inte spikat att det blir så, utan det beror på miljön. Om en hamster kommer från en linje med genetiskt trygga och snälla hamstrar och växer upp under bra förutsättningar så blir den troligtvis likadan. Om samma hamster istället är med om obehagliga upplevelser så kan den bli osäker och aggressiv. Till viss del kan sådant ligga i socialiseringen medan den är hos mamman, men jag har sett så många gånger att de fått ett visst temperament som är snudd på identiskt med pappans, och honom har de ju aldrig träffat. Sedan finns det alltid, ALLTID individuella skillnader. Hamstrar har också själar, och de är liksom allt levande små snöflingor, som finns i miljontals variationer.