Tagit det till veterinären. Om jag har köpt ett djur så blir det en familjemedlem, sjuk eller ej.

Jag har aldrig köpt/adopterat ett djur annat från Kiwi som är köpt från seriös uppfödare (och en hund men det gick inte bra)

Nej, jag hade inte medvetet köpt ett sjukt djur. Först och främst hade jag inte betalat för att ta hem ett djur som kanske behöver dyr veterinärvård som försäkringar kanske inte ens täcker, eftersom jag köpt djuret med sjukdomen. Inte ens om det rörde sig om allergier eller liknande kroniska, men inte dödliga sjukdomar hade jag köpt. Jag har levt med en allergisk hund nu i 8 år, och det är verkligen ingen dans på rosor. Jag vägrar också stötta en marknad för sjuka eller skadade djur. Jag tror att risken med den typen av marknad är att man drar till sig "räddar a", alltså dem som köper djuret bara för att rädda det utan att tänka igenom konsekvenserna. Ett sjukt eller skadat djur är i min värld heller inte i skick att flytta. Det är en stor grej för ett djur, och för det bör djuret vara i så gott skick som möjligt. Jag som säljare har ju också svårt att garantera att det sjuka eller skadade djur jag säljer faktiskt hamnar hos någon som är införstådd med vad som behöver göras, och riskerar därmed ett ytterligare lidande för djuret. Nej, som omplaceringshem anser jag att man också ska se till att djuren är i skick att omplaceras. Självklart kan en sjukdom bli uppmärksammad först efter en försäljning, men att medvetet köpa ett sjukt djur, nej, det hade jag inte gjort.

#2: håller med

#2 håller med
#3 håller med

Det beror väl lite på antar jag. Jag ser inte djur som varor och kan därför inte resonera så som #2 gör, dvs att man stödjer en marknad för sjuka djur. Självklart vill man ha friska djur men jag hade nog tagit över ett sjukt djur om alternativet var att det skulle stanna i ett hem där det inte fick rätt vård. Förutsatt att jag haft råd att betala för vården givetvis, är student så just nu kanske det inte hade varit optimalt. Jag har själv adopterat djur som dels haft en skada som behövt åtgärdas (enkelt men kostade några tusen) och dels visat sig vara sjuka. Jag är inte bitter för att jag tagit över djur som var sjuka när jag fick dem, jag är glad att de kom till ett hem där de får rätt vård och kärlek oavsett vad. För det kan man tyvärr inte säga om alla hem…

Jag har själv en katt som jag tog över från djurskyddet efter att jag varit jourhem. Han var utkastad från en bil och hade fastnat i en rondell. Skick efter vad man kan förvänta sig när man kastar ut en kattunge från i bil med fart. Djurskyddet överlät honom på mig och jag tog hand om hans vård. Jag har också tre dvärgcochiner som jag tagit emot gratis med kalkben då tidigare ägaren inte haft ork att behandla. Jag skulle aldrig betala för det arbetet att ta över någon annans problem. Någonstans, även om djur är levande varelser, får det inte vara så lätt att bara dumpa vidare ett problem och till på köpet ta betalt.
Djur blir automatiskt en vara om ett omplaceringshem tar emot ett sjukt djur och säljer det i samma skick vidare. Det blir ett sätt för ett omplaceringshem att mjölka pengar ur en situation där de inte behöver lägga en krona utan bara sälja vidare. Jag ser det som högst
tveksamt och jag skulle aldrig betala ett omplaceringshem för ett sjukt djur.

#6 Men menar du att djurskyddet inte såg till att kattungen fick den vård den behövde INNAN katten övergick i din ägo…? Eller missförstår jag dig?

Rent allmänt så är ju en del katter som omplaceras via katthem skruttiga på ett eller annat sätt. Det viktiga då är ju att katthemmen/katthjälpsorganisationerna tar sitt ansvar och ser till att katten är i skick att adopteras ut, och att de noga ser till att "rätt katt hamnar i rätt hem".

Katthem har inte ekonomiska möjligheter att "scanna" varje hittekatt för att hitta ev. ohälsa, men den ohälsa man känner till bör förstås åtgärdas (när så är möjligt).

Dock bör katthem/katthjälpsorganisationer vara öppna med vad man känner till om kattens hälsa, och informera noga om vad det kan komma att innebära inför framtiden, och försöka försäkra sig om att den blivande ägaren inser vad sjukdomen/skadan kan komma att innebära i form av framtida veterinärvård/behandling/besvär för katten osv.

Adopterar man t.ex. ut en katt som behandlats för en tumörsjukdom så ska kattens blivande familj informeras om den tumör katten har haft, vad som har gjorts i behandlingsväg och hur prognosen ser ut. De ska också informeras om tidiga tecken på tumörsjukdomen och vad de behöver hålla extra koll på, samt vara införstådda med att katten har en kronisk sjukdom som kan innebära att katten t.ex. behöver extra veterinärvård, omtanke, och kanske inte kommer att leva ett normallångt liv.

Ingen katt bör förstås få vänta in döden på ett katthem, självklart vill man att katten ska får vara älskad och ombrydd i ett eget för-alltid-hem. Men det ska gå rätt till.

Sådana här trådar är så himla intressanta, det kommer så många olika, utförliga, svar så att man faktiskt tänker till. Ibland så ändrar man sin åsikt om det. Jag hade liksom aldrig tänkt på detta.

Nu:

Jag tror inte att jag medvetet hade köpt ett sjukt djur men om jag skulle köpa ett djur som behövde speciell vård så skulle det självklart få det. Det beror helt enkelt på djurets situation.

Jag tror att jag håller med #5:

Nja…

Jag har levt i 10 år med en multisjuk hund med alla besvär man kan tänka sig (både psykiska och fysiska). Han avlivades 2016 p.g.a. ytterligare sjukdom med dålig prognos. Det var som någon skrev verkligen inte en dans på rosor…om man då inte menar sådana där jättetaggiga. Många gråa hår och en massa gråt och oro…plus såklart grädden på moset i form av rätt tilltagna kostnader för veterinärer, hundpsykologer, etologer osv.

Jag har nu en hund med kroniska mag-tarmbesvär som knappt tål någonting utöver sitt specialfoder och jag har även en hund som drabbades av kraftiga krampanfall och låg inlagd (nersövd och på intensiven) i några dygn för ett par år sedan och nu äter medicin fyra gånger om dagen. Som med hunden jag hade innan så har detta lett till massor med stress och oro, gråt och rejäla veterinärkostnader på det (hunden som vart inlagd…den ångestfyllda tiden slutade med ca 30 000 kr utöver det som försäkringen täckte).

Jag har dessutom en kanin som tenderar att bli deppig ibland (har fortfarande inte lyckats få honom att komma överens med en annan kanin så han tenderar att känna sig ensam ibland) och sluta äta, något som lett till konstant oro att han ska sluta äta och att jag inte ska få honom att börja igen. Den gången som han blev som sämst så blev han mager och behövde medicin för att få igång aptiten igen och så tvångsmatning femtielva gånger om dygnet.

Ena gojan har problem med att plocka sig…vilket lett till massor med oro och stress (bättre sedan han fått en kompis men inte helt bra, då just detta är ett självbelönande beteende som är otroligt svårt att komma till rätta med).

Vad jag vill komma med detta är att man kan drabbas av sjuka djur alldeles oavsett om de var friska (eller till synes friska) vid köpet/omplaceringen. Det leder till så mycket mer än hål i plånboken och som för mig personligen i alla fall är värre (även om veterinärkostnader såklart inte hjälper till), att leva med ett sjukt djur är otroligt jobbigt.

Jag har även tagit emot/köpt djur (en sköldpadda och en groda t.ex.) som visat sig vara sjuka precis efter att de kom hit och som dött kort tid efteråt och då är jag ju redan fäst vid djuret och då blir det jätte sorgligt och jobbigt.

Jag skulle inte BETALA för ett djur jag visste var sjuk från början (att de visar sig vara sjuka efteråt är ju tyvärr inget man kan göra så mycket åt).Det känns fel för mig att stödja sådan försäljning (risken finns ju då att djur behandlas ännu mer som "slit och släng varor" än de redan gör idag) men att ta emot ett djur gratis känns som något annat.

Att ta emot (GRATIS) ett djur som behöver mer hjälp/stöd och/eller vård än personen som äger djuret i fråga klarar av, känns som att det är att hjälpa, men att betala för det känns som att det snarare kan stjälpa (för att det då leder till en marknad för sjuka djur).

Jag vill inte spä på "trenden" att skaffa djur och sedan sälja vidare…det finns tillräckligt med djur som behöver nya hem och jag befarar att om man skulle göra det "normalt" att sälja sjuka djur så skulle det bli ännu värre. För mig är djur familjemedlemmar och inte en hobby (alldeles oavsett art eller vad de kostat/inte kostat) men så är det ju tyvärr inte för alla och jag vill inte stödja principen av att "det är billigare att köpa en/ett ny/nytt…(fyll i djurart här)" än att ge djuret vård vid behov.

Så svaret från mig blir kortfattat: Nej, inte om jag ska betala för det och Ja, (eller kanske, beror ju såklart på vad djuret behöver och naturligtvis under förutsättning att jag kan erbjuda det) om djuret omplaceras till mig, utan att jag behöver betala för det (annat än då eventuella leveranskostnader/kostnader för att åka och hämta djuret i fråga). Detta är inte för att jag är snål eller inte anser att djur är värt pengar, utan för att jag inte skulle känna mig bekväm med att stödja den typen av handel med djur.

Mvh/Chinesecrestedlover

#7 kattungen kom till oss när den hittades utan att mellanlanda och vi kopplade in djurskyddet. Djurskyddet hade ont om jourhem för ögonblicket och ett antal kattungar som hittats på olika platser i samhället samtidigt som "vår". Dessa var i sämre skick. Vi sa att vi kunde ta på oss att ta kattungen och kolla med veterinär och göra det som behövdes vilket djurskyddet gick med på i väntan på jourhem. Efter 5 dagar beslutade vi att behålla kattungen istället och tog över den helt från djurskyddet samt fortsatte den behandling och rehab vi redan påbörjat. Djurskyddet var tacksamma och kände sig trygga med att vi kunde fortsätta den behandling katten behövde. Djurskyddet kunde då lägga krut på de dumpade kattungar som var riktigt illa däran. En variant med andra ord som blev till efter dialog och nära kontakt med djurskyddet.

Det beror på lite

#9 Bra formulerat!

#12 Tack 😊