# Hantering av bebisar Author: Lojs Jag vet inte om det här är ett känsligt ämne, men jag är intresserad av andras tankar. Hamsterbebisar ska man ju inte hantera för tidigt, av risk att mamman blir stressad och biter ihjäl de små. Visst, jag förstår andemeningen, särskilt när det är många väldigt unga personer som tar hamsterkullar. Man kanske är rädd att de små ungarna ska behandlas som "leksaker"? Men. Om man hanterar bebisarna och mamman väljer att ta bort dem, då kan jag i mitt stilla sinne tänka att det på ett sätt kanske var lika bra? Antingen har man varit väldigt oförsiktig och inte respekterat mamman, (jag har för mig att jag läst på mus.ifokus att när man hanterar småbebisar så ska man till exempel vänta med att sätta ner mamman tills bebisarna somnat igen) kanske hanterat dem hur mycket som helst och på ett respektlöst sätt. Eller, så har inte den honan tillräckligt bra temperament för att vara mamma till blivande sällskapsdjur? Ska inte en hona av ett sällskapsdjur kunna acceptera att en människa som hon är helt van vid hanterar hennes små utan att göra något så drastiskt som att ha ihjäl dem? Det jag menar med att det kanske är lika bra är att antingen har man inte tillräckligt med sunt förnuft för att vara uppfödare, eller så har inte honan tillräckligt bra temperament för att vara mamma? Jag har själv kullar nu och har inte hanterat dem särskilt mycket innan 14 dagars ålder, just för att rekommendationen ser ut som den gör, jag vill ju göra "som man ska", men fundera kan man ju göra. Det naturliga för mig vore att bara kika till boet första dagen/dagarna och sedan ta upp och kontrollera bebisarna varje dag. De skulle vänja sig vid min lukt tidigare och jag kunde följa deras utveckling på ett annat sätt.( Som det är nu så tjuvkikar jag i boet när mamma är uppe och äter.) Om honan inte skulle acceptera det utan döda ungarna, tja, jag tycker helt enkelt inte att det är ok att en hona är såpass känslig. Man kan resonera som så att det är en bra egenskap hos en hona att hon inte vill att ungarna ska växa upp i en osäker miljö, men åter igen, det är en människa som hon är van vid och ungarna ska bli sällskapsdjur. I alla fall på hund så är det väldigt hög arvbarhet på rädslor (inte exakt vilken rädsla, men hög benägenhet att bli rädd), jag tror det stämmer in på de flesta djurslag, och det är väl inget man vill ha i ett sällskapsdjur. Jag är mycket intresserad av andras åsikter i frågan! ## Comment 1 Author: Roxie Jag tycker också att denna fråga är intressant. Rekommendationen finns ju av en anledning, troligen för att något gått fel eller liknande. Jag själv tar endast kullar på honor som är trygga i sig själv, och trygga med mig. Men även fast honan litar på mig så kan de ändå ändra beteende när de är dräktiga och när de fött kullen just pga hormoner, samt såklart av ren instinkt. Så man kan aldrig vara riktigt hundra. Jag brukar kolla till ungarna första gången när de är nyfödda, för att plocka bort eventuella dödfödda, samt kolla så allt står rätt till med mamman. Första gången som jag "petar" på bebisarna är när de är ca en vecka. Först och främst för att se att alla är friska, att de har alla tassar på plats osv. Sen efter det brukar jag hantera ungarna lite varje dag, alltså inte plocka upp och bära, utan klappa lite på mamman och på bebisarna när hon ligger och diar (vilket hittills alla mina honor accepterat). Detta gör jag för att ungarna ska känna min doft, och samtidigt känna att mamman är lugn när jag är i närheten. Men jag håller med dig Lojs, att om en hona tar bort sina ungar om man petat på dem eller i boet, så är det nåt som inte är rätt. Antingen att mamman inte är lämplig i avel eller att ägaren gjort något fel vid hanteringen. Men är honan nervös när man är och petar i boet tycker jag att det är helt okej, då är det bara för oss ägare att lugna oss och vänta några dagar till. ## Comment 2 Author: Lojs #1 Tack för ditt väldigt intressanta svar! Absolut kan honans temperament ändras med hormonerna. (Jag som är mamma själv vet att hormoner är kraftfulla saker...). Även där är det ju dock så att det är väldigt hög arvbarhet, på hur mycket hormonpåverkad honan blir. En hona som är väldigt påverkad av sina hormoner kommer få många döttrar som blir det, och söner som för det vidare i sin tur. (Även detta har jag dock bara sett studier på vad gäller hund, att hormonpåverkan har hög arvbarhet) Följdfrågan blir naturligtvis om det spelar oss någon roll att honan blir nervös av hormonpåverkan, är det något som borde påverka avelsarbetet, eller är det något man bara får acceptera (med argumentet att det finns gott om viktigare saker att ta hänsyn till än humöret under hormonpåverkan). ## Comment 3 Author: Roxie Nej när det bara handlar om lite nervositet hos mamman tycker jag inte att det spelar så stor roll att det skulle påverka aveln. Men om en hona däremot skulle bli aggressiv under dräktigheten eller när kullen är född skulle jag börja fundera på om det kanske inte är så lämpligt att avla vidare på dennes ungar. Jag tog ju hand om ett gäng omplaceringshamstrar för något år sedan, varav en av honorna var dräktig. Denna hona var otroligt nervös och gick absolut inte att hålla i. Hon var inte elak, bara nervös. Men efter att ungarna fötts, blev hon helt hysterisk. Hon bodde i gallerbur och varje gång jag gick förbi så kastade hon sig mot gallret och väste. Och så ska ju absolut inte en hamster bete sig. Nu var ju detta ett extremt fall. Men ändå ett exempel på hur stor förändringen kan bli av lite hormoner och instinkt. Bör tilläggas att jag tog bort ungarna ur denna kull när de var nyfödda, eftersom hon inte hade ro att ligga och dia så blev det mer ett lidande för bebisarna att vara vid liv. Och att det var inavel gjorde ju inte saken bättre. ## Comment 4 Author: Odette På sista följdfrågan skulle jag vilja säga som så att man kanske inte tar en andra kull på en hona som varit överdrivet stressad och inte klarat av att man varit och kollat på ungarna, könsbestämt osv. Ligger ju något i det men även där är det väl lite magkänsla i vad man kan tycka är ett okej beteende och inte. ## Comment 5 Author: Roxie #4 Jo men precis. Ser man att en hona har en tendens till att vara nervös och även göra bebisarna lite blyga och nervösa hade jag nog inte heller valt att ta en till kull. ## Comment 6 Author: [Borttaget] Men finns väl samtidigt en del djur som reagerar så i det vilda. Alltså en normal instinkt? Känner man sin hamster, och är försiktig borde det väl inte bli ett sånt problem. Och blir det så bör man kanske inte avla vidare heller. Men jag tänker att det är kanske därför man måste vara mer försiktig med hamsterbebisar än vissa andra djur. För att det kanske ändå finns en instinkt om man stör för mycket och börjar plocka i ungarna för tidigt. ## Comment 7 Author: Lojs #6 Det är lite det som är min underliggande poäng, är inte det en instinkt som är värd jobb för att avlas bort? På möss och råttor så läggs det ner arbete på det. Och det är väl ingen uppfödare som tvekar på att hantera valpar eller kattungar? De har visserligen varit människans husdjur fruktansvärt mycket längre än hamstrar, men är det inte åt det hållet vi vill i slutändan? För att en instinkt är naturlig så betyder väl inte det att den måste behållas? Jag gissar på att det från början är en naturlig instinkt för en hamster att bita om den blir fasthållen, men det har väl aveln till väldigt stor del lyckats få bort? (Jag vet, nu drar jag det lite väl långt, förlåt. ;)) Men om vi vinklar det på ett annat sätt. Om en hona är helt lugn med att man hanterar ungarna, varför är det då fel att ta upp och kontrollera dem varje dag från att de är ca ett dygn gamla? Så som man gör med musungar. Tack Roxie, Odette och Emma-- för att ni svarar på mina funderingar! =) ## Comment 8 Author: Odette Först måste jag bara understryka det som Roxie nämnde i ett tidigare inlägg, att rekomendationerna finns av en anledning. Med det sagt så kan jag väl fortsätta med att först och främst så finns det ingenting som hindrar en från att hantera ungarna från tidig ålder, varje dag om man så vill. Ser man bara att det är okej med mamman så. Men då vidare till tanken att avla bort instinkten helt, det lär ju ta ett tag innan en hamster är lika avslappnad och trygg med bebis-pillning som en tamråtta tex, eller en hund. Men i det stora hela är det väl det som är det ultimata; att man har en hona som tillåter att man tar upp och tittar på dem ibland och inte gör någon stor sak av det. Tror att många redan avlar efter att uppnå detta, men säkerligen finns det minst lika många som aldrig ens tänkt tanken på att det kanske går att avla i den riktningen utan bara tar en kull å sen är det inte mer med det. Mycket intressant tanke iaf! Sen vill jag bara lägga till att jag tycker det är skönt att slippa den här extrema "hypen" kring fotande av bebisar. När rekommendationen kom, om att inte fota hamsterungar förrän de öppnat ögonen så blev jag bara glad & lättad. Annars ska man vara där å störa å fota som en galning bara för att några på ett forum eller liknande- vill se bebisarna NU! FÖRST måste vi då ha hamstrar som är helt trygga och bekväma med att man hanterar ungarna tidigare och oftare- SEN kan man ändra rek. och regler efter det.. om en sisådär tusen år kanske hahaha. Domesticera en variant görs inte över en natt, å de flesta instinker är ju ganska djupt rotade ^^ _Oj, nu slant jag på tangenterna här så det blev ett as-långt svar... oops._ ## Comment 9 Author: Magda sätter en tass här eftersom jag är väldigt intresserad av sådana här diskussioner.. ## Comment 10 Author: Lojs #8 Jag uppskattar i alla fall långa svar, så man får en bättre helhetsbild av hur andra tänker. Jag gillar din tanke gentemot fotorekommendationerna, det är inte så att de gör att man sopar ett eventuellt problem under mattan, utan de gör snarare så att man kan arbeta med saken i lugn och ro. ## Comment 11 Author: [Borttaget] #7 jodå om det är möjligt att avla bort det :) kan tänka mig att det är en instinkt som sitter hårt. Men man ska nog undvika att avla på djur som visar stor stress. ## Comment 12 Author: [Borttaget] Vill inte kapa bebis bildtråden så jag skriver hur jag ser på det här med att hantera bebisar här istället. Jag är ingen erfaren uppfödare. Jag har bara haft en kull. Men så här gjorde jag: När bebisarna va födda och mamman gick iväg o åt tog jag på mig plasthandskar jag gnodde in i mat. Tog faktiskt en morot för att försiktigt buffa undan ungar så jag kunde räkna dom, se så alla levde och såg ut att må bra. Jag skyndade mig så jag hann färdigt innan mamma kom tillbaka. Sen kikade jag bara in i boet då o då när mamma va ute o åt osv. Mamman är otroligt snäll, tam o trevlig men jag tar inga chanser. Sen när bebisarna va så stora att de öppnat ögonen o själva kom ut ur boet vid 2 veckors ålder började jag bekanta mig med dom. När inte mamma va med. Efter ytterligare en vecka hanterade jag dom även när mamman va där. Jag personligen ser inte mammans instinkter som något fel. Jag ser det som något man bör respektera. Många djur har den instinkten och det är inget konstigt alls. Inget djur är riktigt sig själv när de har ungar så bara för att min hamster är otroligt tam o trevlig tog jag inte för givet att hon skulle acceptera att jag tog i hennes små. Jag ser inget som helst fel i att behålla modersinstinkter som inte skadar ungarna (annat än om vi inte kan hålla händerna i styr). En mamma med mycket instinkter är ofta också en bra mamma. Vad jag är rädd för om man aktivt försöker avla bort dessa instinkter är att man kan få annat på köpet som inte är bättre. Tänkt om mammorna inte tar ungarna till sig om man tar bort denna instinkten? Hon kanske inte har riktigt den viljan längre att varken skydda, dia och ta hand om dom. Sen vet jag att många ser det som att man "tränar" ungarna redan som små o att man då på något vis ska få tamare o trevligare ungar när de väl är leveransklara. Det tycker jag också är helt tokigt. Har man avlat på bra och trevliga föräldrar har man gott om tid att socialisera ungarna när de är gamla nog. Jag pysslade med mina varje dag när de va gamla nog och det tog inte många dagar förrän hela barnaskaran kom springande så fort jag öppnade buren för att klättra upp i handen o vilja bli lyfta. De va inte ens överdrivet rädda ens första gången jag satte ner handen till dom. De hör oss, känner doften av oss och vet att vi är närvarande utan att man ska behöva gå in o störa mamman när de är för små. Det lilla jag har sett av hamsterungar är att de av sin natur är mycket nyfikna och modiga små krabater och låter man de få vara ifred de två-tre första veckorna påverkas de absolut inte negativt av det. Förra helgen flyttade alla bebisarna till sina nya hem, förutom en tjej som ska få stanna o vara sällskap åt mamma, och alla bebisarna är lugna, trygga och väldigt sociala vilket alla köparna påpekade. Visst är det frestande att plocka med de små o ta massa kort. När de börjat få päls är det ännu mer lockande för att se vilka färger o hur många av varje. Men ska jag någonsin bli reggad uppfödare kommer jag iaf inte göra detsamma. Jag tycker inte att det är värt att riskera livet på bebisarna av egoistiska skäl. ## Comment 13 Author: Be-Bopz #12 Håller med dig fullständigt :D Älskar ditt svar ![Flört](http://hamster.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif "Flört") Jag hanterar inte mina förrän de öppnar ögonen, kanske lite försiktigt i början, är inte heller där med kameran det första jag gör. Precis som det skrivs ovan så går det otroligt fort att få kontakt med dessa underbara individer, så jag ser heller ingen anledning att skynda och skulle honan vilja vara ifred med dem så ska det respekteras. Tycker inte heller detta är ngt som ska "avlas bort".  Ngt som gör mig lite irriterad är alla som ska fota dem separat utanför bur på andra ytor, varför gör man så? Ibland har de inte ens öppnat ögonen när de fotar dem så. ## Comment 14 Author: Roonja #12 och #13 ja, jag håller med er. Man ska inte röra ungarna vid tidig ålder, så är det bara...och om man gör det tar man en risk som gör att flera hamsterungar kanske mister sina liv.......:( ## Comment 15 Author: [Borttaget] Precis. Jag tycker att det finns viktigare och vettigare saker att avla för. Som trevliga, stabila och sociala hamtrar. Friska också så klart. Skulle man däremot se att en mamma är överdrivet stressad när hon har små eller är mycket överbeskyddande hade jag inte avlat vidare där. Men ett normalt mamma beteende ser jag ingen anledning att försöka få bort. Jag skulle inte köpa hamster av "uppfödare" som tagit massa kort på små små ungar som de lagt ute på någon tygbit en o en kan jag säga. ## Comment 16 Author: Lojs #15 Fast där ser jag hamstern som en helhet, ett djur som är stabilt, tryggt i sig själv och vant vid sin ägare borde inte bli överdrivet stressat av sin ägares närhet, oavsett hormoner och instinkter. Stress i samband med ägare och ungar, har inte det med rädsla att göra? Rädsla har som sagt hög arvbarhet. Om det skulle slå åt andra hållet och man får dåliga mödrar som inte bryr sig tillräckligt om sina ungar så är naturligtvis inte heller det bra, nu är jag inte tillräckligt insatt på möss och råttor till exempel, har det gått åt det hållet på de djurslagen? Nu kommer jag som jag kanske skrivit från hundsidan, hundarna har ju varit människans kompanjoner i ca 40.000 år, så det är en jätteskillnad, även om hamstrarnas generationer går så mycket fortare. Men i alla fall, på hund är min personliga erfarenhet (dvs jag har inte sett några studier på ämnet) att tikar som är trygga, lugna och stabila i sig själv litar på sin ägare när den hanterar valparna. (även om hon såklart vill ha tillbaka sina bebisar så fort som möjligt när de är minismå och man vägt dem till exempel). Å andra sidan en tik med mer rädslor och fladdrigare psyke är enligt min erfarenhet mer benägen att försvara sina små och vara orolig när ägaren hanterar dem. Men som sagt, heeelt olika djurslag, men jag är ju färgad av det jag har störst erfarenhet av. ## Comment 17 Author: [Borttaget] Jag förstår hur du tänker. Att jämföra med hundar eller andra djurarter som inte haft den instinkten från början går inte. Hunden har väl aldrig bitit ihjäl sina valpar för att inte avslöja sig inför rovdjur o därigenom själv bli dödad? Men om man vänder på det då. Om hamstern alltid annars är 100% tam, lugn och trevlig. Men ändå kan bita ihjäl sin unge om man petar för mycket på den. Varför avla bort det? Hennes trevliga temperament ärvs vidare och hur påverkas nästa generation negativt av att hon haft sin naturliga instinkt när det gäller sina ungar? Det måste ju finnas ett syfte bakom att avla bort något som är naturligt för ett djur tycker jag. Är det nödvändigt att hantera ungarna när de är så små? ## Comment 18 Author: HamsterMarie tass :) ## Comment 19 Author: Lojs #17 Det är ju uppenbarligen inte nödvändigt att hantera småbebisar, ;) men varför har utvecklingen gått och det hållet på råttor och möss som väl varit husdjur längre än hamstern? Är det för att målsättningen är att man ska få så bra sällskapsdjur som möjligt, för att tidigare se om något går snett med någon unge i kullen, eller för att det varit användbart hos försöksdjur? Jag har inte något svar själv. Vad jag har förstått från mussidan så kollar man ungarna dels för att hålla reda på dem hälsomässigt, och dels för att de ska vänja sig vid ens lukt från början. (Luktdelen gör tydligen skillnad för möss i alla fall) Just när det gäller rädslor så är det som jag skrev i något tidigare inlägg att specifika rädslor inte ärvs, utan benägenheten att bli rädd. Så om en hund är rädd för enbart rullskridsoåkare och inget annat så kommer inte valparna absolut bli det, men någon valp kanske blir rädd för skott, en annan för män, medan andra valpar kanske har tur och inte alls ärver benägenheten för rädsla. Säg att det handlar om en hamsterhona som i botten är en osäker individ, men man har gjort ett otroligt fint arbete med socialiseringen, såpass att det inte längre märks i hennes beteende, utom den här gången när hon är hormonpåverkan. Kommer då någon unge som ärvt hennes benägenhet för rädsla till ett hem där inte socialiseringen läggs så stor vikt på så kanske det går alldeles fel. Men det är egentligen ett alldeles för teoretiskt resonemang, jag har inte sett något sådant scenario i verkligheten. Det jag hade i bakhuvudet är när det berättas här på forumet om zoohamstrar som varit jätterädda från början, men som sedan blivit hur underbara som helst, med mycket arbete och tålamod. ## Comment 20 Author: [Borttaget] Jag vet inte vad andra säger, men jag behövde inte hantera de små för att se att de mådde bra. Självklart ska man titta då o då. Det gjorde jag när honana va ute o åt tex. Lyfte då på boet (hade jag vetat bättre hade jag inte haft något hus när ungarna föddes alls för att ännu lättare hålla koll). Det krävdes en snabb koll för att se att alla bebisarna va jämnstora, ökade i vikt, såg runda o fina ut och sprattlade energiskt. Mer än så krävdes inte hos mig. Men jag hade kanske tur. Hur det ligger till i mus- o råttaveln vet jag inte så det är svårt för mig att ta ställning till det. Däremot vet jag att man oftast rekommenderar att inte gå in och störa hos kaniner som har samma beteende som hamstern. Marsvinen däremot har inte detta beteendet men det förklarar jag med att deras ungar föds mycket mer utvecklade (med päls, fullt rörliga o med öppna ögon). Honan ligger inte ens o diar dom utan sitter för det mesta o är allmänt inte så himla moderlig. Jag hade inte valt att avla vidare på en hona som i botten varit mycket rädd. Än mindre en zoohamster. Vad jag menar är att jag inte tycker att man kan jämföra mammans vanliga temperament med hur hon agerar när hon har ungar. Att inte avla vidare på en hamster som alltid varit mycket stabil och social men som bet ihjäl en unge när hon blev mamma och ägaren plockade ut bebisen när den va några få dagar gammal för att fotografera tycker jag är fel. Jag ser liksom inte hennes modersinstinkter som något negativt om hon i övrigt är hur trevlig som helst. ## Comment 21 Author: Lojs Jag tar mig friheten att citera #20 för att lättare visa vad jag svarar på: "Vad jag menar är att jag inte tycker att man kan jämföra mammans vanliga temperament med hur hon agerar när hon har ungar. Att inte avla vidare på en hamster som alltid varit mycket stabil och social men som bet ihjäl en unge när hon blev mamma och ägaren plockade ut bebisen när den va några få dagar gammal för att fotografera tycker jag är fel. Jag ser liksom inte hennes modersinstinkter som något negativt om hon i övrigt är hur trevlig som helst." Det jag reagerar mest på är att du skriver att det är att göra fel i att ta ur en hamster från avel av den anledningen. Jag skulle aldrig försöka övertala någon annan att göra det, men det är ju upp till var och en vad man prioriterar i sin avel. Jag kan absolut se varför man väljer att inte prioritera att en hona ska vara såpass trygg med sin ägare, det finns väldigt många viktiga saker att ta hänsyn till i sin avel. Jag säger inte heller att jag själv nödvändigtvis i ett teoretiskt fall skulle ta en sådan hona ur avel, men som i all djuravel så handlar det ju hela tiden om att väga fördelarna mot nackdelarna när det kommer till sina avelsdjur. Försöka väga de enskilda föräldradjurens egenskaper mot varandra för att komma framåt i sitt avelsarbete. Men detta var ett sidospår. ;) Jag är väldigt tacksam för allas svar i tråden, nu förstår jag mycket bättre hur de olika tankegångarna går och har lärt mig om hur andra gör. Jag kommer fortsätta hantera småbebisarna så lite som jag gjort i dessa 3 kullarna, men även fortsätta ha med honornas beteende som mödrar på plus och minuslistan som jag har över varje hamster. (Jag har en sån lista för att komma ihåg alla detaljer med varje djur,  kunna se hur djuren utvecklas generation till generation, och lättare planera för vilka kombinationer jag vill göra i framtiden.) ## Comment 22 Author: [Borttaget] Ja men jag förstår hur du menar. Men vi tycker bara olika :) Jag anser inte att det är någon brist i hamsterns temperament att hon gör något naturligt när vi människor gått över gränsen. Att gå över gränsen anser jag är när man plockar ut små små bebisar ur boet helt i onödan. Jag kommer (om jag tar fler kullar) använda avelsdjur som temperamentsmässigt är framåt, trygga, sociala och tama. Och jag kommer att fortsätta att inte peta på bebisarna deras första veckor men titta till så att inget ser fel ut med dom. Skulle en mamma trots detta bita ihjäl ungar så tas hon ur avel. ## Comment 23 Author: Magda jag kan svara lite ang mina möss och råttor iaf, de har instinkten att äta/ha ihjäl ungarna om de blir väldigt stressade. men jag tycker inte att mina tjejjer ska bli så stressade av att jag kollar/väger/grejjar med ungarna, ingen av mina råttor har skadat sina små. men deras modersinstinkter är väldigt starka och de tar bra hand om sina små. jag hanterar små musbarn med och skulle aldrig ta en andra kull på en hona som vaktar sitt bo/hugger mig/skadar sina bebisar för det är inte såna möss jag vill ha, jag vill ha lugna tama och harmoniska möss som tycker om mig även om de har ungar. sen får honan gärna säga ifrån att hon vill vara ifred med sina små, då respekterar jag det sålänge hon accepterar att jag rör dem när jag behöver kolla.. ingen av honorna här har varit sämre mödrar för att de tycker att det är ok att visa upp sina små. såhär tänker jag och sen har jag ju inte direkt hamstervana.. kanske är de mkt annorlunda som mödrar? det har jag ingen koll på ![Skrattande](http://hamster.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif "Skrattande") ## Comment 24 Author: UlrikaD Jag tycker man bör skilja på djur och djur. Bara för att det är ok att hantera hundvalpar och kattungar från dag ett så behöver det inte vara så för ett annat djurslag. Ta iller t.ex. En hona SKA vakta sina bebisar, det är hennes instinkter. Om hon låter sin ägare gå iväg med bebisarna från boet när de bara är någon dag gammal då har hon inte kvar sina instinkter och risken är stor att hon är en dålig mamma och inte tar hand om sina bebisar. Jag kollar till mina hamsterbebisar dagligen så ingen är död, men jag börjar inte hantera dem förrän de öppnat ögonen och knatat ur boet. Visst, i stort sett alla mina honor är så trygga i sig själva och med mig att de gladeligen skulle låta mig gå iväg med hennes bebisar och inte skulle bry sig nämvärt, men varför ska man göra det? Det gynnar ju inte hamsterbebisarna egentligen alls. Gynnar det någon så är det ju människan som inte orkar vänta utan vill pilla på bebisarna. Men det har ju ingen positiv påverkan på bebisarnas utveckling och då kan man ju lika gärna låta bli. Jag har haft ganska många kullar under åren och kan säga att jag tror jag har förlorat högst fem hamsterbebisar i alla dessa. Om jag har haft tur, eller om det beror på att jag låter mamman vara mamma och inte är där och petar vet jag ju naturligtvis inte. Men vad jag än gör verkar ju fungera så jag tänker inte ändra på någonting. Man ska ju inte förmänskliga djur men man kan väl tänka sig själv hur det skulle kännas om man gått igenom en jobbig förlossning, äntligen fått styr på alla sina bebisar, ser till att alla äter, och äntligen har småttingarna somnat och man tänker få sig en liten blund själv. Då kommer någon människa och börjar lyfta iväg med bebisarna för att ta kort. Vart tar bebisarna vägen? Mamman ser dem inte, mamman hör dem inte. Och sen när de kommer tillbaka så luktar de konstigt och kanske är övertrötta och gnälliga och svåra att lugna ner. Nä, att låta bebisarna vänja sig vid ens lukt så de inte får en chock när de väl öppnar ögonen och får se en är väl en sak. Men låt en mamma få vara en mamma i lugn och ro och göra det som hon är bäst på. Ta hand om sina bebisar. ## Comment 25 Author: Roxie #23 Precis, det är så jag tänker också. Självklart ska en hona ha rätt att säga ifrån om hon vill vara i fred. Och då ska man acceptera det. Men skulle en hona däremot visa aggression mot mig om hon har bebisar så tycker jag nog inte det är lämpligt att använda henne i avel igen. #22 Håller även med dig. Tycker heller inte att det är någon brist i hamsterns temperament om hon skulle ta bort bebisarna efter att man pillat med ungarna när de är relativt nyfödda. I just det stadiet är allt väldigt känsligt. Som jag skrev tidigare så tittar jag alltid till bebisarna första dygnet så det inte ligger någon död bebis i boet, och tittar ALLTID till mamman så allt är bra med henne. Har förlorat två honor som inte fick ut sina bebisar så jag är lite paranoid när det kommer till den punkten. Men när jag har sett till att allt är som det ska så låter jag dem vara helt och hållet. (självklart petar jag inte i boet med fingrarna).